Posted on November, 22 2010

Två år sedan åkte jag till Madagaskar, världens fjärde största ö, som bokstavligen brinner upp mitt framför ögonen på oss. Det var en resa fylld med unika upplevelser som ändrade mitt sätt att se på omvärlden.

Världsnaturfonden WWF:s arbete har alltid stått nära mitt hjärta och jag ville se hur deras arbete verkligen går till. Jag skickade en ansökan till Explore! volontärprogrammet som ordnas av det Internationella WWF. Min ansökan godkändes och jag var en av sex flickor som fick en enastående möjlighet att se hur WWF arbetar i ett u-land.

Jag anlände i Antananarivo där jag möttes av de fem andra flickorna som redan anlänt några dagar tidigare. Vi växlade pengar, besökte ambassaderna, gick på zoo och blev introducerade i WWF:s arbete i Madagaskar. Sedan flög vi vidare till Andapa där WWF har ett kontor. Inträngda i en liten bil fick vi under den två timmar långa resan från flygfältet till hotellet njuta av den vackra naturen i Andapa regionen. Det var grönt överallt! Skogstäckta bergssluttningar och risfält så långt ögat kunde nå. Floder slingrade sig här och där och människor, hönor, zebur (kor) och hundar gick omkring överallt. Det är ett under att vi inte körde på någon. Andapa ligger i en dal mellan höga berg och de två stora nationalparkerna Marojejy och Anjanaharibe-sud. Naturen är unik. Här återfinns 11 av 50 Lemurarter och därför är detta område viktigt när det gäller Madagaskars biodiversitet. En av dessa lemurarter är den kritiskt utrotningshotade Simponan som endast finns i Andapa regionen. De två och en halv månaderna vi hade framför oss i Madagaskar skulle vi arbeta för att rädda simponan i ett projekt som WWF Andapa redan jobbat på i flera år. Vår vistelse delades upp i tre delar; boende i värdfamiljer, organiserande av festivalen journée des lemuriens samt skogsinventarier.

Vi fick några lektioner i malagasy eftersom få människor i de små byarna varken talar franska eller engelska. Sedan delades vi upp i två grupper och åkte till två olika byar nära Andapa. Den lilla byn som jag och två av de andra flickorna skulle bo i de närmaste tio dagarna hette Ambodivohitra. Byn låg endast 30 km från Andapa, men det tog oss tre timmar med bil plus en timmes vandring för att nå byn. Här bodde vi i värdfamiljer och vår uppgift var att hjälpa en liten naturskyddsförening ”Amis des Lémuriens” (Lemurernas vänner) att organisera och effektivera sin verksamhet. Det var lättare sagt än gjort! Medlemmarna i föreningen hade inte fått något gjort under det gångna året och de förväntade sig att vi skulle ordna upp alltihopa. Uppgiften kändes svår och stor särskilt som jag inte hade någon utbildning inom området. Dessutom var det första gången för mig i Afrika och i ett u-land. Så bara att anpassa sig till den nya miljön och kulturen var en stor utmaning. Människornas iver och vilja att hjälpa och skydda naturen var enorm. De förväntade sig att vi skulle donera pengar, datorer, kameror och annan dyr utrustning så att de skulle kunna dokumentera sina liv och sin försvinnande natur och sedan informera världen om sin by och problemen de har. När de insåg att vi inte kommit dit av den orsaken tyckte de att det ändå ordnar sig eftersom vi, när vi kommer hem, ska informera hela världen om deras by. Vi försökte få medlemmarna i föreningen att förstå att de måste börja med små saker för att hjälpa sin skog och lemurerna. Att upplysa de andra byborna om naturens nödvändighet och om hur unik naturen är i Madagaskar skulle vara det första steget.

Jag insåg hur svårt det är att hitta en balans mellan naturskydd, utveckling och människans existens. Hur förklarar du för en person som använder trä till att laga mat och bygga hus att inte hugga skog när de varken har råd eller möjlighet till annat? Hur säger du att de måste använda tegel till husbygge då jorden där de lever inte duger till att göra tegel? För att människorna ska kunna ändra på sina vanor och sin livsstil måste man erbjuda dem alternativ. Men att finna alternativen är inte det lättaste. Jag lärde mig också hur viktigt det är med kommunikation. Mellan mig och byborna fanns en enorm kultur- och språkmur, vi förstod helt enkelt inte varandra. Jag kom från en värld som för dem bara existerade i gamla tidningsurklipp och planscher de satt upp på väggarna, en overklig drömvärld. WWF Andapas team består helt av lokalbefolkning och jag insåg hur bra det är, det behövs lokalbefolkning för att upplysa den lokala befolkningen.

Efter denna intensiva period reste vi tillbaka till Andapa och därifrån vidare runt hela Norra Madagaskar till Ambatoriha. Jag blev förskräckt, landskapet förändrades från gröna frodiga skogar till röd, dammig stäpp genast då vi lämnade Andapa. Ingen skog fanns kvar. Under resan såg vi endast små plättar av skog utspridda här och där och efter mörkrets inbrott var det inte ovanligt att se olagligt svedjebruk.

Efter tre dagars körande var vi äntligen framme i Ambatoriha där vi fick hjälpa WWF att ordna festivalen ”Journée des Lemuriéns”, Lemurernas dagar. Målet med festivalen är att låta folk få veta att WWF finns, att upplysa människor om verksamheten WWF bedriver och att helt enkelt låta människorna förstå vilken unik ö de lever på. Jag blev imponerad av metoderna WWF använde för att nå människorna. De ordnade roligt program som fotbollsmatcher, stafetter, maraton, frågesporter, lekar, filmer samt sång-, dikt- och cykeltävlingar för att folk ska minnas WWF som något bra och roligt. WWF har som mål att byborna själva ska nå insikt i vilka problem som finns. När de ser problemen vill de även hitta en lösning. Det var spännande att se hur WWF fick människorna att verkligen engagera sig och tro på sina möjligheter att hjälpa och rädda naturen. Hur stolta de fick människorna att känna sig över den unika naturen de har. Min och de fem andra flickornas viktigaste uppgift var att attrahera folks uppmärksamhet. Vi åtföljdes alltid av en skara barn och man undkom aldrig undrande ögonpar.

Efter fyra festivaldagar fick vi några vilodagar och vi gjorde alla behövliga inköp för nästa resemål, de två små byarna Analila och Antilongo. De här byarna ligger vid korridoren mellan de två nationalparkerna Marojejy och Anjanaharibe-sud. Det är meningen att lemurerna ska kunna röra sig mellan de två nationalparkerna tack vare korridoren av skog som finns mellan parkerna. Det är oerhört viktigt att den här korridoren består av en enhetlig strimma skog eftersom lemurerna rör sig från träd till träd. Därför arbetar WWF i de här byarna och planen är att skogen ska överlåtas i bybornas händer så att administrationen och hanteringen av skogen ska bli smidigare. I båda byarna grundades först en förening vars uppgift skulle bli att ansvara för hanteringen av skogen. Sedan spenderade vi några dagar i skogen nära respektive by och gjorde skogsinventarier. Vi räknade antalet träd och träsorter samt uppskattade längden på träden i ett antal rutor som mättes upp. Utgående från informationen vi samlade ihop under inventarierna räknade WWF senare ut hur mycket träd och av vilken sort byborna får fälla per år. Den här informationen gavs sedan till de båda organisationerna som vi grundade och byborna måste nu gå via denna organisation innan de får lov att fälla träd. Som volontärer fick vi en unik chans att se skogen genom bybornas ögon och att se nödvändigheten och svårigheterna med människans och skogens samvaro. Det fanns inte mycket skog kvar i de här byarna och människorna insåg att de är tvungna att ta bättre hand om skogen ifall de vill bo kvar i sin by. Det var sorgligt att se hur lite det fanns kvar av korridoren och man kan bara hoppas att det är tillräckligt för lemurerna att förflytta sig mellan de två nationalparkerna.

Tiden som vi spenderade i dessa små byar var resans svåraste tid både fysiskt och psykiskt. Det fanns ingen annan skog än den smala strimman mellan nationalparkerna, allt annat var torr och hård eroderad jord och risodlingar. Där fanns ingen färsk frukt och inga grönsaker. Vi åt endast ris och bönor tre gånger per dag. Att se hur liten strimman av skog var, blev en stor besvikelse och hoppet och modet var svårt att upprätthålla. Möjligheterna att bevara skogen kändes minimal och jag insåg hur mycket arbete det krävs och hur svårt det är att stoppa människans framfart. Där var jag, liten och ensam och helt isolerad från omvärlden. Ironiskt nog insåg jag, att det är hemma jag kan påverka mest. Hemma kan jag välja hur jag lever och hur mycket jag belastar miljön. I Madagaskar måste människorna leva som de lever eftersom de inte har alternativ. Men vi som lever i industrialiserade länder vi har lyxen att välja och det är vi som styr världens gång.

Sammanlagt tillbringade vi två veckor i byarna och sedan promenerade vi den tre timmar långa vägen tillbaka till Ambatoriha. Och efter sex dagars väntan kom vi iväg till en större stad vid namn Antsohihy.

Det var en månad sedan vi lämnade Andapa. En månad utan möjlighet till telefonkontakt hem och en månad utan någon typ av hygien. Det var konstigt att ha möjlighet till rinnande vatten och dusch, att kunna tvätta händerna, se sig i spegeln, tända lampor, lyssna på musik, ha internet och telefon till förfogande och att inte vakna av tuppar som gol. Och vilken lyx att få äta nästan vad man vill, inte ris tre gånger per dag! När vi slutligen kom tillbaka till huvudstaden satt jag bara gapande i bilen. Jag hade glömt hur det var i en stor stad. Det kändes ofattbart och alldeles obeskrivligt underligt. Fattigdomen och den enkla livsstilen blev min vardag. Det blev ett självklart sätt att leva. Man tvättar sig själv, kläderna och disken i floden, maten lagas över öppen eld, elektricitet är blott en dröm, telefoner finns men inget nätverk och ingenting vet man om världen utanför.

Madagaskar är en magisk ö. Naturen är unik och alldeles underbar, en riktig juvel. Men även dess folk är något alldeles unikt. Malagasserna är ett underbart folk med mycket medkänsla och kärlek. De uppskattar utlänningar och tar med glädje emot all hjälp och upplysning vi har att erbjuda dem. Folket i Madagaskar håller modet uppe och jag beundrar dem stort. Glädje och misär, fattigdom och rikedom allt går hand i hand.